De senaste dagarna har varit mycket händelserika för mig och min familj privat då jag i söndags dök efter sonen som lutade sig mot en källartrappsdörr som åkte upp vilket resulterade i att han föll baklänges ut i trappan. Jag hann inte se att min man fått tag i hans ben utan dök, utan en tanke på att jag var höggravid, instinktivt efter honom. Han fastnade ju på fjärde trappsteget tack vare att han satt fast i benen men jag tumlade runt nedför hela trappan. Jag slog mig ganska rejält på knä och höft men tror att jag inte landat på magen. Dock var jag orolig så vi åkte till förlossningen för att kolla upp.

Mitt under CTG-undersökningen halv tolv på natten gick vattnet! Vi åkte hem, sov några timmar och sedan började jag känna lite svaga värkar vid sjutiden på morgonen. Klockan elva var vi inne på förlossningen, strax innan klockan tolv var vi inne på förlossningssalen och klockan 13.20 är Theos lillasyster född! En riktig lunchförlossning! Men det var nog så jobbigt mellan det höll på. De hann ju inte sätta ngn CTG, så min man kunde inte kolla värkarna och säga till mig när jag skulle börja andas lustgas, så jag blev överrumplad av varje värk. När de skulle sätta skalpelektroden på bebisen så fick jag redan krystvärkar. Hon kom ut och det var kärlek vid första ögonkastet – så söt, röd och skrynklig!

Allt gick så smidigt att jag nästan inte kunde tro det – och mycket riktigt var inte allt så bra som det verkade. För när mannen åkt hem till Theo fick jag en störtblödning på 1,5 liter på BB, så det blev en himla kalabalik. Jag fick en massa läkemedel på alla håll och kanter och dropp. Men sen lugnade det sig.

När vi kom hem så blev vi alla magsjuka…så det har varit tufft. Men nu ser vi ljuset i tunneln och hoppas på att vi snart kan få ha lite bebismys hela familjen.